Laurita Symphonia
Idag är det precis 1år sedan 
Gullunge vad tiden går fort. Passade därför extra bra att hon uppförde sig bra (för att vara henne;)) ikväll när vi tömkörde. Pappa kunde till och med gå själv med henne. Men hon är ju så speciell. Ser ut som att hon dammsuger när hon går med huvudet ned mot backen och drar mulen hela tiden.
Ibland inser jag verkligen att jag inte känner något för något. Eller jo det gör man ju alltid lite, men inte alls lika mycket längre. Har det med åldern att göra? Nej det tror jag inte, men kanske i mitt fall. Men mest tror jag att det har blivit så för att jag gång på gång har fått acceptera saker, tråkiga och dåliga saker. Man lär sig slå av allting på något sätt.
Insåg nyss en sak också. Kändes lite som en, aha.. För hur vanligt är en sån sak ?? Jovisst det finns nog flera som är så. Men inte att alla är så, långt ifrån. Att då chansen att fler skulle vara så är inte stor alls. Det har jag nog insett med. Eller kan det verkligen vara så att det är något annat som utgör det hela, isåfall är det ju möjligt. Men inte utan ansträngning, så speciellt är det väl ändå inte. Finns ju liksom inget egentligen, mer än sånt man inte kan påverka. Det som verkligen ÄR egentligen iofs. Kanske ska ta och väga upp lite saker, lägga stor tyngd vid det som faktiskt är nu. Dags att ta vara lite mer, om det nu är det jag vill ?? Vill ju inget speciellt egentligen..
Nee ska sluta svamla nu. Gå och sova, sen upp släppa ut kusarna:) Natti.......
